Igår kväll spelade jag in lite jinglar för radio. Jag brukar göra det med jämna mellanrum. Det där är också någon slags talang jag har, att prata in saker. Fast det är ju inte heller ett minus att jag är sångerska såklart. Jag kan dessutom ha en massa olika slags röster. Kanske kan ha en karriär vid sidan utav sången som nyhetsankare? Min röst är som gjord för att läsa in nyheter i radio eller att exempelvis arbeta som programledare. De flesta som hört mig prata inför folk (under mina klasser exempelvis) förstår nog vad jag menar. Min röst är len, och låter ofta inte alls så som folk tror att den ska låta. Den är ren, korrekt, extremt tydlig, men ändå lätt att variera. Jag tycker dessutom att det är kul att exprimentera med min röst, och inte minst, att vägleda folk. Jag har ju pratat framför folk sedan jag första gången utbildade mig till instruktör för 8 år sedan (startade som 16-åring).  Det var i samma veva som jag också startade att arbeta med musik på allvar och fick läsa special studier i skolan och allt. Det är roligt att spela in radio eller liknande (även tv), något jag definitivt hoppas kunna arbeta mera med framöver!

Men vet ni vad? Ibland känns det som såhär. "Sätt Jenny framför folk, och låt henne göra någonting". Det kanske låter konstigt för andra, men inte för mig. Jag känner mig som mest hemma när jag får arbeta med mitt redskap (läs min kropp) inför publik. Att få använda både min röst när jag spelar in radio/sjunger på scen/sjunger i studio eller när jag instruerar klasser. Jag älskar mitt redskap och försöker ta hand om det allt jag kan. Visst ska man utnyttja det som man är bra på? Alla människor har olika slags talanger. Och min är att agera framför folk, vare sig det kommer bara ifrån örat (exempelvis radio) eller ifrån både öga och öra (tv eller från scen). Det känns skönt att ha hittat min grej. Det ger en slags trygghet som jag älskar. En slags trygghet som gör mig till den jag är.

Men man kan inte vara bra på allt. Det handlar bara om att hitta sin grej. De där som man verkligen brinner för och som man vet att man kan och vill (viljan är jätteviktig, ingen kan cykla första gången man sätter sig på en cykel) utveckla! Och när man vet vad man vill göra. Då gäller det att satsa och att tro på sig själv. Utan viljan och tron på sig själv kommer man ingen vart. Ibland måste man våga pröva sina vingar, ibland går allting jättebra. Men ibland åker man på smällar som känns ända in i hjärtat. Men då gäller det att resa sig upp ännu en gång. Och igen, hitta tron på sig själv! Och någonstans påminna sig själv om den där viljan och kraften som finns inuti en som säger "jag vet att jag är bra/kan bli bra på det här".

Det jag egentligen vill säga är. Tappa aldrig tron för de ni brinner för och vill göra i livet. Det går, bara man vill. Det handlar bara om att ibland släppa tyglarna, att våga kasta sig ut i öppet hav. Det är något som jag själv gör varje dag. När jag var 16 år kunde det ibland kännas extremt läskigt. Men idag, känns havet riktigt behagligt. Våga tro och lita på hur bra du är. För du vet det innerst inne. Eller hur?

Radio jobb i studio. En utav de saker som jag vet att jag gör bra!