Jag skriver ner mina känslor och låter dem flyga sin kos för att, efter ett par timmar, landa i hans stora famn. Han emottager dem och sänder mig kärlekens ljuva ord tillbaka. Mitt hjärta, vad händer med mitt hjärta, hjärtat? Varför känner jag så starkt, varför slår det så starkt och varför, i hela friden, längtar jag så mycket att jag bär med honom i sinnet mitt, var jag än går och vad jag än gör?

Stormen, han och jag. Ett litet rött hjärta och två själar som funnit varsin skogsväg till den andra. I en värld av bitterhet lever vi, doppar våra känslor i choklad och sväljer bort surheten, enbart för att göra rätt för oss och kunna tycka om utan den yttre världens press och den inre världens elakhet.

Ska vi älska på stranden snart, älskling, ja det ska vi, det ska vi men det tar tid, allt tar tid och vi måste kunna klara det. Tiden. Tiden, som ingen klarar, måste vi klara av. Hur starka måste vi vara om vi tror att vi kan klara alla vintervindar och alla vårregn innan vi hamnar i varandras system?

Fyrtionio dagar, fyrtioåtta dagar, fyrtiosju dagar, fyrtiosex dagar, fyrtiofem dagar, fyrtiofyra dagar. Och så vidare.