Jag vill vakna upp med honom igen. Gå sakta mot balkongen, låta morgonens friska vind leta sig in i rummet och solens svaga, mycket svaga vinterstrålar lägga sig sakta men tryggt på vårt gräddvita täcke.

Jag vill ta hans hand och resa iväg med honom, hamna i kärlekens Paris, äta en croissant ur hans hand och samtidigt mata honom med kärlekens ord, slänga en blick mot morgonens promenadsugna skönheter som, precis som vi, väljer Cafe de Flore.

Jag vill sitta på huk och göra de mest oförutsägbara minena framför det mäktiga Eiffeltornet bakom mig och honom och hans kameralins sjuttiofem centimeter framför mig.

Jag vill bada i hans smått extatiska sätt att vara, jag vill älska i hans famn, jag vill att vi tar världen med storm igen, annan plats men samma genuina känsla. Jag vill åka rullskridskor och, i ett försök att göra en piruett, hamna i hans armar och, tillsammans med honom, falla lätt till marken - och sedan brista ut i skratt.

Jag vill, när kvällen börja smeka stadens ramar, smeka mina sinnen med hans närvaro, älska med honom vid matbordet, stå på den häpnadsväckande romantiska terrassen och känna hans kropp trycka sig lätt mot min.

Jag vill dansa in natten med honom, jag vill filma honom leende mot min mobilkamera, jag vill filma hans skratt och spara det livet ut, titta på de varje dag som går utan att jag får se honom. Jag vill, i nattens dunkla ljus, viska i hans öra att jag aldrig älskat som jag älskade i förrförrigår, i förrigår, idag.