06.40 ringde klockan. Yr av sömnen grabbade jag tag i min silvriga Sony Ericsson, skrev ett lycka-till-sms för att han, tre timmar senare, skulle nerför backen och tävla. Jag funderade på att kliva upp, göra frukost och kaffe, blogga och sedan, strax innan 10.00, sätta på rätt kanal och heja fram honom. Men snabbt, lika snabbt som han klarar av den branta banan, insåg jag att jag var på tok för trött. Så jag somnade igen. Det, lika snabbt som jag vaknade och lika snabbt som jag avfyrade mitt lycka-till-sms.

Vaknade igen gjorde jag strax innan tävlingen. Med en påtaglig värk som gjorde ett vansinnigt uppror i min lilla mage. Istället för att börja dagen med fin frukost blev istället en Ipren dagens första intag. Sedan kokade jag kaffe, medan huvudet bankade och slog som vore jag mitt i andra världskriget. Kväljningskänslor överöste mig, kallsvettningar kom för att stanna under goda två timmar, varenda muskel spändes så pass att jag nu, dryga två timmar senare, lider av något som kan jämföras med en absurt elak träningsvärk.

Jävla kvinnovecka.

Femte plats idag för hans del. Jävligt illa. Det gick ju så bra i början. Det gick ganska bra i slutet också, men det gick förfärligt vid mållinjen.

Tillbaka till mina känslor då...

Igår grät jag en skvätt igen; har jag inte blivit blödig så säg. Men det lockar, det också. Känslan av att jag, för första gången i mitt liv, låter mina känslor leka med mig. Jag gillar det. Jag gillar att vara i den här situationen igen och den här gången har jag accepterat den för vad den är. Jag ska inte försöka försköna den ty den är allt annat än simpel. Men jag älskar. Tänk vad starkt! Tänk att jag säger det igen. Att jag älskar. Älskar.

Häromkvällen avslutade jag hans och mitt samtal på ett vidrigt abrupt sätt. När jag, en timme senare, gick in på min mailinbox, fann jag hans vackra rader. Hans vackra rader berörde mig, som de alltid har gjort.

Jag älskar.