Den kommer att sätta på mig bakifrån, in my fucking ass, för att sedan vända på mig och håna mig rakt i ansiktet. Jag hatar distans. Jag hatar distans. Jag hatar distans.

Jag hatar.

Distans.

Varför får alla, men inte jag, somna med den de älskar? Varför får alla, utom mig, mysa med sina älskade medan jag väntar, väntar, väntar, väntar, väntar, väntar, väntar?

Jag hatar.

Distans.

Det är många mil mellan oss nu. IGEN. Som vanligt. Inga konstigheter. Ingenting har ändrats. Samma jävla visa om och om igen. Och det gör så förbannat ont, ska ni veta. Det gör så jävla ont att jag längtar till en viss dag och en viss stad där våra kroppar kommer att mötas igen, om så bara för några timmar.

Men jag orkar inte ha det så här. Det gör svinjävlafucking ont! Ni trodde att jag skojade när jag skrev att mitt hjärta kommer att spricka, i DETTA INLÄGG? Jag menade det, för bövelen.