Vi har alla en kille vi håller kär. Alltid. Det finns alltid en kille, en mycket speciell sådan även om vi sällan förstår oss på honom, som skakar vår värld. Som kommer in i våra liv titt som tätt, som för att bara markera att han finns, så att han inte glöms bort. Av dig. Av mig.

Det senaste året har jag kämpat emot, inte velat förstå att HAN är DEN, att HAN alltid kommer att spöka i mitt liv. Jag har inte velat vara ärlig mot mig själv och jag har skjutit bort tanken på att någonsin se honom igen.

Men så gjorde jag det - och förstod att jag inte alls kommit över honom. Tvärtom.

Och varför "komma över" egentligen? För att bespara mig själv sömnlösa nätter, sönderbitna naglar och ett snabbklappande hjärta? En känsla av obehag som beblandas med det bitterljuva.

Jag har kommit till en punkt då jag förstått att jag inte vill vara utan honom. Många killar och män har, hastigt och lustigt, kommit in i mitt liv de senaste åren men var finns dem idag? Inte i mitt system, iallafall. Alltså är de inte värda min kärlek, alltså skjuter mitt hjärta bort dem, alltså är de ingenting för mig, inte nu och inte någonsin.

Jag tror på kärleken. Jag tror på hjärtat. Jag tror att jag hela tiden arbetat med hjärnan och försökt intala mig själv att HAN inte är DEN. Men det har visat sig vara fel, så fel. Nu måste jag göra om och göra rätt. Det är mitt nyårslöfte för 2010.

Nu checkar jag ut från Heartbreak Hotel och återgår till att älska mannen som känner mig så väl, som fått så mycket skit av mig men aldrig vänt det emot mig. Som kan ta "Jag hatar dig" som jag säger i stundens hetta, för att få reaktion mer än för att poängtera det jag känner för honom. För Gud ska veta att det sista jag gör är hatar honom. Det jag känner för honom är raka motsatsen för hat och jag tänker bevisa det denna gång.