Ett evigt dilemma, en ständig fråga som ställs till mig. 

Just därför vill jag berätta...

En gång i tiden jobbade jag på TV3 och ZTV. Jag var helt okänd i stan, eftersom jag under mina tidigare år valt att "flytta min verksamhet", det vill säga leva livet och försöka roffa åt mig jobb i Spanien, närmare bestämt Madrid. När 2003 kom och jag förstod att jag inte skulle få ett vettigt jobb på grund av min bristande spanska, var jag på jakt efter ett mediajobb här hemma. Jag hade min utbildning inom media (medialinje och därefter kurser på Folkuniversitetet) och var fast bestämd att satsa hårt.

Jag fick jobbet, som innebar att jag fick flytta till Holland, varifrån programmet (Lyckochansen, samma "skit" som spy-Eva leder, fast i annan kanal) sändes. Varje gång jag kom hem till Sverige fann jag ett par fem-sex inbjudningar från diverse nattklubbar som låg i brevlådan och väntade. En av dem var riktigt intressant:

FEMTIO SVENSKA KÄNDISAR FLYGS TILL S:T TROPEZ FÖR ATT FIRA RADIOSTATIONEN NRJ´S FÖDELSEDAG. KÄNDISARNA FLYGS OCH BOR GRATIS. OSA SENAST 20/6.

Okej, jag? Kändis? På vilka grunder? Visst hade jag fått en del jobb vid sidan av/tack vare tv-grejen också, men ändå...

Jag var, tillsammans med Niklas Röja och Viktor Barth-Kron ansvarig för Candy Room, en "nysatsning" i Stockholm på helgerna, där strösseltjejer gick omkring och jobbade som en slags glädjeflickor - drog upp stämningen alltså, inte drog ner byxorna på gästerna...

Festfixaren Marianne från Taste PR hade fått upp ögonen för mig och tänkte väl att det skulle vara trevligt med en frisk fläkt. Och jag ville gärna dit, till det vackra St. Tropez, med nyfunna vänner inom nöjesbranschen. Jag såg inbjudan en hel vecka efter att jag skulle ha osat, men efter ett samtal med Marianne sade hon att det var okej - och att jag fick min plats på den fantastiska resan!

Så vi åkte.

På rutten ner till staden fick vi serverat champagne och tårta, då sångaren Dhani Lennevald fyllde år. Vi sjöng och dansade (!) i planet, stiftade nya bekantskaper och jag kom närmare personer som Papa Dee, Marie Serneholt, Vivianne Andersson och Kristoffer Ahlbom.

Den sistnämnde chef på Sturecompagniet.

Resan i sig ska jag återberätta för er vid senare tillfälle då den inte är så viktig i detta inlägg. Vad som föreföll som viktigt var just mötet med Ahlbom, "härskaren" i Stockholms partyvärld, killen som så småningom skickade mig vip-kort, skrev upp på diverse listor och vips!, var den högra foten inne i Stureplan.

Jag blev en frekvent gäst. När jag hade flyttat tillbaka från Amsterdam ett år senare och inte hade ett jobb de första tre månaderna (jag fick sparken för att jag hade klätt av mig i Slitz och Café... vilket i sig är komiskt med tanke på att vissa mediaprofiler snortar kokain och det är tydligen mer okej än avklädda bilder) var jag ute för jämnan. Konstant. Man kunde se mig ute oftare än självaste Ahlbom. Jag var överallt. 

Bilden som blev för mycket

Tjugotal resor och utforskningar senare besökte jag Göteborg, staden jag så småningom kom att bli deltidsbo i. Jag gillade det jag fick uppleva, jag gillade energin som folk hade. Jag gillade känslan på vissa nattklubbar och jag gillade framförallt det där "lite mindre - men ändå bättre", det vill säga en känsla av att samtliga bryr sig lite mindre om allt men att det ändå, i slutändan, ger dig en bättre och trevligare utgång.

De minnen jag har - och förhoppningsvis de som komma skall - från Stureplan är oersättliga. Vareviga gång jag äntrar Sturecompagniet får jag konstiga, fantastiska, äckliga, udda, längtansfulla, heltokiga, kärleksfulla vibbar men en utgång i Göteborg för mig är värd mer än vad Stureplan någonsin kommer att kunna erbjuda.

Sådärja. Ett öppet hjärta för er läsare, så här sent in på natten. Ni som följer mig sedan tidigare känner mig bra, ni som är nya är varmt välkomna till den här bloggen, där jag kommer försöka återberätta mycket, väldigt mycket för er.

Nu kör vi, eller? Ha.