Jag tar hissen 12 våningar ner till Plan 0, stiger ut, skuttar ner ett par trappor och sätter mig i bilen. Det tar mig 10 kilometer till jag lämnar Sarajevo, varpå jag svänger in på Route 18 och kör 4 kilometer innan jag svänger till vänster. Blott 2 km kör jag varpå jag svänger till höger och in på Route 17. Två timmar senare passerar jag staden Doboj och är på god väg - men ack oändligt många kilometer kvar - till mitt livs man.

Ett par minuter senare äntrar jag kroatisk mark, visar upp mitt pass och får köra vidare till min slutdestination. Dagen gryr och morgonkylan är påtaglig. Jag öppnar fönstret, tar en cigarett samtidigt som jag fortsätter köra och lyssna på morgonradio som morgonen till ära spisar folkmusik.

Jag åker förbi Zagreb, så småningom även Ljubljana i Slovenien, möter upp en kompis för att fika och vila mina stackars fötter och min arma rygg som redan mättats på färden som började vid 06-tiden på morgonen i centrala Sarajevo. Sedan fortsätter jag.

Jag håller mig till H4-sträckan, betalar 0 euro i tullavgift och får så småningom kliva in i ljuva Italien. Jag passerar nära, väldigt nära de italienska städerna Padova, Verona, Breschia och Milano. När jag närmar mig Turin får jag betala dryga 9 euro i någon sorts avgift varpå jag fortsätte, raka spåret vidare; jag håller mig på E70 och kan, enligt Michelin, inte missa något just nu. Jag är helt enkelt på rätt spår.

Så småningom befinner jag mig i en lång tunnel. Kroppen är påtagligt trött vid det här laget men det är en del kvar till slutdestinationen.

13 timmar senare har jag nått hans landskap. Jag är framme i trakten men inte riktigt där ännu. Mörkret har fallit ned över hans land (när äntrade jag landet egentligen? visade jag pass? kollade de igenom bilen? varför minns jag inte det, fastän det var för inte alls så länge sedan? en timme eller två? passerade jag den där långa tunneln som Michelin-guiden i bilen sa att jag skulle göra?) och jag har, för inte så länge sedan, bytt de passerande ländernas radiostationer mot en cd full av ballader och vackra texter om kärleken och dess obehag.

Hans stad. Nu. Nu. Hans stad. Hans jävla stad. Ja. Där är den! Jag anar den, jag vet att den ligger på min högra sida, till höger om mig och den lilla bilen jag kör, till höger om mitt högra öra och hjärtörhänget jag satt i som en sorts symbol. Hans stad glittrar och de mäktiga bergen omger platsen där en gång en vacker människa föddes.

Sedan vaknar jag.

.

Jag vaknar... men önskar att jag gjorde den här rutten på riktigt och inte enbart i min förbannade dröm. Att jag anade hans stad men bara passerade den, utan att stanna, utan att se mig omkring, utan att ringa... Jag önskar att jag var där utan att vara där i hans värld, jag önskar han kunde känna min själ äntra hans stad. Jag önskar att han, när han satt på sin favoritrestaurang Citylights i kvällsdunklet, kunde se bilen körande igenom platsen som födde honom. Jag önskar att han, i samma stund, sprang ner för att hinna ikapp mig. Jag önskar jag kunde se honom i backspegeln, när han springer efter bilen och viftar med armarna i hopp om att jag ska stanna. Jag önskar mig själv som så stark att jag ser honom försöka nå till mig men att jag gasar på och glider ifrån honom, precis lika snabbt som han hinner säga "Au Revoir". 

Mitt hjärta spricker nog nu.