Det tog oss två, båda fullvuxna människor, tio timmar och 48 sms. Sedan var vi sams igen. De första 20 sms handlade enbart om vem som är dum i huvudet och vem som fick rätt. Vem som hade fel och vem som var "den visa". Nästa tio sms handlade i princip om att båda är ledsna för att vi hamnat i en viss situation. Resterande sms var en orgie av "jag vill ha dig jag längtar efter dig bla bla bla"-skit varpå några mms av mycket naken karaktär avslutade det hela.

Nu sitter jag här, matt på den här dagen. Jag förbannar dagen då den här människan kom in i mitt liv. Samtidigt kan jag inte släppa det hela, jag kan verkligen inte det - jag har försökt! Jag är trött på mig själv och mina egna känslor nu men jag fortsätter att skicka honom sms fastän vi avslutat "diskussionen" och blivit helt och fullt sams. Jag kan inte ge mig; jag mal på och säger att jag vill ha honom i mitt liv, samtidigt som jag grubblar över sanningshalten i det jag säger till honom.