Hej hej,

okej, så här är fallet. Jag vill åter blogga på engelska. Och jag vill inte blogga om skit, jag vill göra min blogg till en mer eller mindre renodlad reseblogg, med massa privat också förstås men jag vill utnyttja mitt skrivande och min kapacitet till att skriva om resor, konst, musik, göra reseberättelser med twist, och framförallt vända mig till alla och inte enbart Göteborg.

Jag vill skriva på engelska också, som sagt. Sedan vill jag inte skriva om vad jag ätit eller gjort under dagen, utan lyfta det hela och göra en icke-mainstream blogg, med resor, konst, mode och musik men på engelska. Som förut.

Jag vill ge min plats här på Gbgnattliv.se till någon som har starka band till Göteborg, som är ute i svängen mycket och som framförallt är i Göteborg oftare än vad jag är.

För att jag ska kunna utvecklas och för att kunna bibehålla mitt skrivande men ändå få färdighet i att skriva på ett språk som icke är mitt modersmål, så måste jag gå vidare. Jag vill inte bli störst, mest intressant eller något sånt, jag vill vända mig till den gruppen av människor som förvisso kan finna ett visst intresse i vad som sker i mitt kärleksliv (till exempel) men som framförallt uppskattar riktiga reportage. Därför blir den nygamla adressen av min blogg den följande:

http://www.andrealukic.com

Love youuu killar på Gbgnattliv! Och er andra också lite... ;)

Jag skriver ner mina känslor och låter dem flyga sin kos för att, efter ett par timmar, landa i hans stora famn. Han emottager dem och sänder mig kärlekens ljuva ord tillbaka. Mitt hjärta, vad händer med mitt hjärta, hjärtat? Varför känner jag så starkt, varför slår det så starkt och varför, i hela friden, längtar jag så mycket att jag bär med honom i sinnet mitt, var jag än går och vad jag än gör?

Stormen, han och jag. Ett litet rött hjärta och två själar som funnit varsin skogsväg till den andra. I en värld av bitterhet lever vi, doppar våra känslor i choklad och sväljer bort surheten, enbart för att göra rätt för oss och kunna tycka om utan den yttre världens press och den inre världens elakhet.

Ska vi älska på stranden snart, älskling, ja det ska vi, det ska vi men det tar tid, allt tar tid och vi måste kunna klara det. Tiden. Tiden, som ingen klarar, måste vi klara av. Hur starka måste vi vara om vi tror att vi kan klara alla vintervindar och alla vårregn innan vi hamnar i varandras system?

Fyrtionio dagar, fyrtioåtta dagar, fyrtiosju dagar, fyrtiosex dagar, fyrtiofem dagar, fyrtiofyra dagar. Och så vidare.

Hej hej! Här kommer min kusins bröllop, jag filmade resan dit (hon gifte sig i en jättefin dal utanför Sarajevo) och så den fantastiska bröllopstårtan. Ni får kika på detta så länge, så jobbar jag undan lite här. Har en del texter som ska skrivas, orkade inte ta tag i dem igår på grund av min magkatarr.

Bröllopet ägde rum för två månader sedan.

Jag önskar jag var i Schweiz men ja... Jag är var jag är och det får jag acceptera (vad bittert det där lät nu, inte alls meningen...)

Okej, jag googlar magkatarr just nu. Jag har haft det tidigare, när jag bodde i Holland, och det känns som att det har kommit tillbaka nu. Jag ville dubbelkolla alla symptom och här är dem, samt mina svar alldeles bredvid symptomen, med stora bokstäver:

• Undvik mat och dryck som du har märkt besvärar dig.  - INGEN MAT UTOM BRÖD BESVÄRAR MIG.
  
• Ät allsidigt.  JAG ÄTER RELATIVT ALLSIDIGT.
  
• Ät på regelbundna tider.   OK, DET SKA JAG FÖRSÖKA GÖRA.
  
• Minska på eller sluta helt med rökning och alkohol.  HM, SVÅRT ATT MINSKA PÅ RÖKNING.
  
• Försök ta bort orsakerna till stress och spänning.  HÄR HAR VI DET! STRESSJÄVEL!
  
• Undvik läkemedel som kan irritera magslemhinnan, oftast läkemedel som innehåller acetylsalicylsyra och läkemedel mot led- och muskelvärk.  ÄTER IPREN IBLAND.... HM...
  
• Ofta hjälper det för stunden att äta något när man har problem eftersom magsyran då går åt till att bearbeta maten.  OKEJ, DET VISSTE JAG INTE.

Summan av kardemumman är att jag är en stressad person och det är förmodligen just stressen som gör att jag känner av magkatarren. De senaste månaderna, ända sedan november faktiskt, har jag känt mig sjukt stressad här hemma i Sverige, något jag till en början försökt göra något åt men sedan gett upp... Det har resulterat i magkatarr och jag visste väl någonstans att det skulle göra det, men jag ignorerade det ända in i det sista. Nu gäller det att försöka göra något åt saken. Stressa ner.

För några dagar sedan skrev jag att jag tyckte synd om The Hills-donnan Heidi Montag - Pratt. Jag ändrar mig lite... jag tycker inte alls synd om henne längre. Nu är jag mest äcklad, äcklad över hennes val i livet, äcklad över hennes nya sätt att vara, men framförallt äcklad av faktum att hon tror att det här med att visa upp sig på operationsbordet är det enda som kan ge henne framgång.

Så är ju inte fallet; hade hon valt rätt väg och hade hennes morsa, som var så jäkla bra på att tjata hål i huvudet på dottern angående pojkvänsvalet, agerat lika starkt här som hon gjorde när Heidi bestämde sig för att leva lycklig med Spencer Pratt, då hade detta aldrig hänt. Fine, Heidi kanske hade gjort en operation eller två och det är väl inga konstigheter det, men då hade hon aldrig, aldrig gjort narr av sig själv inför hela världen och dessutom blivit som en zombie i utseendet på kuppen.

För hon är läskig, intet annat än läskig. Kommer ni ihåg hur fin hon var i The Hills? Jag tyckte hon var grymt söt och en tjej som verkade ha båda fötterna på jorden. Dum verkade hon inte alls, snarare tvärtom. Men det här som hon gjort med sig själv OCH att hon valt att överexponera sina operationer i media, gör att jag, som trogen tittare av The Hills, känner mig äcklad. Jag är hemskt ledsen å Heidis vägnar för det kommer komma en dag, om den inte redan gjort det, då hon inser hur mycket skada hon åsamkat sig själv och sin omgivning.

Herregud.......